Vad är massage

Massage i olika kulturer

Massoterapi infördes i Kina år 122-225 av Hua T´o. Han sägs ha botat kejsarens huvudvärk och hjärtbesvär med den här tekniken. Behandlingen nämns i Nei Ching där knådning, friktion och slag med liten träklubba beskrivs som effektivt för mjukare lemmar och ökad cirkulation. Det står även om hur en porslinssked doppades i varmt vatten och dess undersida användes som massageverktyg. Teknikerna blev utbredda bland annat i pediatriken och bland åldringar. Det indiska namnet för massage är chamboning, varav engelskans shampooing. I den grekiska medicinen och dietetiken och även senare hos romarna

var benämningen tripsis eller ana´tripsis. Det var ofta medicinskt skolade, iatraléi´ptai, som utövade massagetekniken vilken hade en framstående plats och utvecklades till hög grad av fulländning och mångsidig användning. I gamla grekiska skrifter finns ganska omständliga föreskrifter för bruket av gnidningar och knådningar av olika slag och styrka, liksom deras verkan tolkas på ett överraskande klart sätt. Nära sammanhängande med den antika gymnastiken, till vars regelmässiga kroppsövningar den alltid utgjorde inledningen och avslutningen, betraktades dock massagen som en konst för sig, avsedd för behandling av vissa svaghets- och sjukdomstillstånd, såväl akuta som kroniska.

Efter den antika bildningens förfall försvann nästan de gamles gymnastik helt och hållet men badet med sin massage bibehölls inom det bysantinska väldet. Här upptogs, vårdades och bibehölls metoderna av araberna som utbrett sitt bruk. Tack vare grekernas och arabernas orubbade auktoritet uppehölls förtroendet för frottering och glidning i medeltidens läkekonst. I de italienska medeltidsbaden och vid de nordiska gyttjebaden användes badmassage som bör ha sitt ursprung i samma klassiska metoder.

Ordet massage dök inte upp i Sverige förrän i början av 1870-talet. Det var den berömde läkaren Amsterdam J. Mezder som genom rationell och energisk användning av massage som behandlingsmetod, gjorde ordet mer känt. Massagens många handgrepp har sedan gammalt ingått i den svenska sjukgymnastiken. Det var sedan Per Hendrik Ling och hans lärljungar Branting, Georgii och De Ron som på ett systematiskt sätt ordnade och använde metoderna, även om de här inte spelade en självständig roll och fått strängt begränsade tillämpningar som den moderna, lokala massagen. Denna används idag uteslutande på de sjuka vävnaderna och kroppsdelarna.