Svenska
English
Upphandlare / Forskning
Forskningsdatabas - Artikel
<< Tillbaka| Överskrift | Hur påverkas bruxismproblematik av naprapatbehandling? |
|---|---|
| Upplaga | |
| Sidor | 1-35 |
| Överskrift | Hur påverkas bruxismproblematik av naprapatbehandling? |
| Beskrivning | Syftet med denna studie var att studera huruvida bruxismproblematik påverkas av naprapatbehandling och om denna i kombination med bettskena skulle kunna ge minskade besvär. Enligt försökspersonernas frågeformulär har samtliga subjektiva symtom reducerats hos behandlingsgruppen, det vill säga grupp 1. En minskning av symtomen har även skett hos kontrollgruppen (grupp 2), dock ej vad gäller yrsel och svårighet att gapa där en ökning av symtomen skett. Enligt försökspersonernas frågeformulär kan man se tydligare förbättringar i behandlingsgruppen, framför allt vad gäller rörlighet nacke, smärta ansikte och käkar samt huvudvärk. Skillnaden i minskningen grupperna emellan har, enligt dessa, i övriga fall varit marginell. Detta talar för att naprapatbehandling ger mest effekt på just dessa tre ovannämnda subjektiva symtom. Det är även statistiskt säkerställt att naprapatbehandling haft goda effekter på grupp 1, både på kort och lång sikt, på rörlighet i nacke, smärta i ansikte och käkar, huvudvärk, krepitationer käkled samt stress. Dessutom har en signifikans kunnat påvisas på kort sikt vad gäller gapförmågan i denna grupp. Ett tydligt undantag är reduceringen av migrän där grupp 2 uppvisat bättre resultat vid studiens slut än grupp 1. Även t-test har visat på en signifikans endast hos grupp 2 efter 3 veckor. Detta kan kanske härledas till den vaskulära orsaken till migrän, vilken företagen naprapatbehandling ej torde kunna påverka. Att andra symtom förbättrats även hos kontrollgruppen kan säkert bero på att försökspersonerna uppmanats använda bettskenan 8 timmar per natt under hela studien, vilket kanske ej är så vanligt förekommande hos samtliga försökspersoner i vanliga fall. Detta visar att bettskenan i sig har en mycket god effekt. Någon garanti för att bettskenan använts enligt ordination finns dock ej, förutom att vi har litat på försökspersonernas ord. Att försökspersonerna haft bettskena under olika lång tid, dock minst 3 månader, innan studien bör också beaktas. Enligt vår bedömning av rörelsestatus, generellt och specifikt, fanns rörelseinskränkningar hos många försökspersoner i såväl rotation som lateralflexion i cervikal columna, vilket väl stämmer överens med den tidigare studien av Nevrin och Wijk 1996 (16). Likaså förekom en eller flera leddysfunktioner i cervikal columna hos samtliga försökspersoner. Vår bedömning är att studien visar en förbättrad rörelse i cervikal columna hos samtliga i grupp 1. Även de segmentella dysfunktionerna har återställts helt till en fullgod funktion hos grupp 1. Detta talar för att mjukdelsbehandling och ledspecifik naprapatbehandling i form av manipulation och mobilisering har god effekt på patienter med bruxism. Enligt resultaten i tabell I var muskeltonus och palpationsömhet vanligast förekommande i M. Trapezius pars descendens, M. Masseter och M. Sternocleidomastoideus. Mjukdelsbehandling i form av triggerpunktsbehandling, massage och stretching resulterade i en minskning av dessa symtom med 72 % i grupp 1 mot en 3-procentig ökning i grupp 2. Detta tyder på att naprapatbehandling även här ger god effekt. En mer vetenskaplig approach hade uppnåtts om en utomstående och färdigutbildad naprapat, omedveten om försökspersonernas grupptillhörighet, hade utfört ett rörelse- och muskelstatus på försökspersonerna före och efter behandlingsperioden. Detta för att få en mer objektiv bedömning som inte påverkar studieresultatet åt något håll. Detta kunde dock ej genomföras, dels av ekonomiska skäl och dels på grund av avsaknad av praktiserande naprapat i Arvika. Även om trismustestet visade en viss förbättring av gapförmågan hos grupp 1 efter behandlingsperioden så finns för många felkällor för att lägga någon större vikt vid detta resultat. Testet förutsätter att försökspersonerna gapar med maximal förmåga vid båda undersökningstillfällena, vilket är omöjligt att kontrollera. Dessutom förekommer sannolikt systematiska mätfel, varför vi i resultatdelen skattar ökningar respektive minskningar < 3 mm som försumbara. Tandläkarnas bedömning som redovisas i tabell III visar fördelningen av de odontologiska symtomen hos försökspersonerna. Någon förbättring av dessa symtom kunde ej påvisas efter behandlingsperiodens slut i något av fallen. Här har troligtvis bettskenan en större funktion än själva naprapatbehandlingen då den har en skyddande och avlastande funktion på tänderna. Dock sträcker sig studien över för kort tid för att kunna påvisa någon säker effekt av någondera. En studie som sträcker sig över en längre tidsperiod vore en intressant vidareutveckling inom området. Att dessutom engagera fler försökspersoner som dessutom påbörjar sitt användande av bettskena i och med studiens början vore att föredra. Enligt tandläkarnas bedömning, där respektive tandläkare varit omedveten om försökspersonernas grupptillhörighet, har muskeltonus och palpationsömhet i musklerna minskat hos alla utom en i grupp 1. Detta pekar återigen på den goda effekt som naprapatbehandling kan ha på bruxismbesvären. Denna studie har säkerligen medfört att försökspersonerna blivit mer medvetna om sina problem och vikten av dessa när det gäller deras eget välbefinnande. Troligen har det hos många också lett till en högre uppmärksamhet på sina symtom, vilket kan påverka studieresultatet både i positiv och negativ riktning. Placeboeffekten är heller ej att förglömma då även detta kan vara en felkälla i detta material. Det fanns klara indikationer i vår studie på att naprapatbehandling i kombination med bettskena reducerade besvären och gav ett effektivare behandlingsresultat, detta med anknytning till försökspersonernas subjektiva upplevelse av symtomförbättringen och till vår och tandläkarnas mer objektiva bedömning av denna. Det finns ett statistiskt säkerställt samband mellan förbättringen och naprapatbehandling i behandlingsgruppen, vilket talar för att naprapatbehandling som komplement till bettskena skapar bättre förutsättningar för lindring av besvär för patienter med bruxism. Vi har stor anledning att tro att ett samarbete tandläkare och naprapater emellan skulle vara ett bra steg i utvecklingen i kampen mot problemen i samband med bruxism. |
| Källa | Examensarbete, Naprapathögskolans rapportserie, Stockholm |
| Publicerad | 2001 |
| Författare | Ulrika Lindman & Linda Lundquist |